Oljefärgernas land

Det är den fjärde februari tjugohundrafjorton och oljefärgen har varit min att bemästra i en veckas tid. Aldrig förr har jag ens sniffat åt den lösningsmedelsblandade oljedoftens håll. Trots att jag haft konstnärer som varmt använt färgen i släkten. Jag trodde att mitt minutkorta tålamod skulle ställa till det från ruta ett. Jag trodde att: ’bygga upp en grund – vänta – fortsätta lite – vänta – hela tiden tänka på att inte ha för mycket färg – och vänta’, skulle bli för utdraget och stoppa mig i målarprocesser jag ansåg mig ha.

Det är bara ett fåtal gånger jag haft så fel som i den tanken. Samtidigt kan jag inte säga att jag är missnöjd över att jag inte tidigare låtit mig utforska färgen. Det var helt enkelt rätt tillfälle just precis nu.

Olja är enkelt, krämigt och lättblandat. På KF får vi bekanta oss med vattenlöslig olja dessutom, vilket gör det där med grundlager, torktider och så tunt som möjligt, inte allt för omöjligt. Men för mig var det möjligheten att blanda, att mixa ihop färger, att se vad som händer på duken utan att det torkar direkt – som gjorde mig kär. Torktiden gav mig möjlighet att åka hem och sova på saken, att ge mig tid att tänka och framförallt känna, vad tavlan ville härnäst. Att bara välja ut några komplementfärger och sen låta dom och kniven styra dit det ville var en spännande teknik som ledde till mycket oväntat.

En grund som liknade en amerikansk flagga i storm blev till rosalila berg efter att jag tänkt på saken under natten. Idén var öar och vatten, men styrdes av tavlan till berg och moln.
föreefterlii
Det var mer än bara mina kladdiga fingrar som fann en mening när de tryckte sig ner i den krämiga oljefärgen. På något vis har längtan alltid funnits där utan att jag haft en aning om det. Inte ens när jag satt och lät akvarellfärgerna rinna in i varandra och skapa nya fantastiska nyanser tänkte jag på att det var just färg som så ofta fångar min fascination. Och jag såg inte kopplingen mellan min kärlek till höstens varma löv och alla filter jag på senare tid lagt på mina fotografier; I sinnesstämningens färger som ofta landade i något brunt. Jag har längtat efter färg.

Färg som blandar sig, färg som passar med varandra, färg som smetas ut med vitt:

progress1liten

Färg under naglarna, i pannan och håret. Att göra det själv öppnar upp för en nyfikenhet i hur andra gör. Hur får min morfar till sina knagliga bakgrunder? Hur målar Monet sitt vatten? Det är en spännande värld jag hamnat i.

dgaliten

Det är spännande med tekniker, hur får jag oljefärgen att rinna? Hur blir det om jag rispar fram grunden och duken under lagret med färg? Det sistnämnda tipsade Brita mig om att prova, varpå jag rynkade lite på näsan i smyg och protesterade i mina tankar. Men låt inte begränsningar stoppa dig, det kan bli ganska bra till slut.

Alla bilder är av mina egna verk. Alla verk är ’work in progress’. Var det slutar vet man aldrig.

Kram Ica (här hittar ni mig)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *